Veckoutvärdering: elefanten som inte finns

Livet med anorexi, Veckoutvärderingar / Permalink / 1

Allt jag vill ha just nu är ett par nya ögon för jag litar inte längre på de jag redan har. Mina ögon suger, helt klart. Eller så är det min omgivning som behöver glasögon hela högen. För just nu har vi uppenbarligen väldig skilda bilder av verkligheten. "Det känns som att jag pekar på en röd stol och du säger att den är grön", är en mening som jag hört min mamma säga upprepade gånger under veckan som gått. I mina ögon har nämligen tidigare magrutor förvandlats till fettvalkar, i min mammas ögon är däremot en mager tjej fortfarande mager.

Under veckan som gått har anorexin, stegvis och väldigt skickligt, lyckats ta kommando över flera av mina tankar vilket skett utan att jag reagerat särskilt. En längre promenad på måndagen gjorde att jag accepterade en lika lång promenad även på tisdagen. En ny ovana blev till flera och i slutet av veckan dominerade de sjuka tankarna hela min hjärna, anorexin hade makten och jag följde slaviskt.

Med tanke på hur dåligt jag mår för tillfället kunde jag och mamma igår kväll konstatera att oavsett vad vågen kunde tänkas visa i morse skulle det troligtvis orsaka känslomässigt kaos. Viktökningen var 0,6 kg och just nu mår jag precis som vi förutspått, känner hur jag växer och tror mig se vartenda hekto på kroppen. Kanske borde jag boka tid hos optikern för mina ögon är uppenbarligen fullkomligt värdelösa.

 
 

Cheesecake som medicin

Livet med anorexi / Permalink / 0

Under mina år med Knut som konstant djävul på axeln har jag levt som om jag gick på diet. Därmed också tackat nej till glass, godis, choklad, såser och fettrik mat i jakten på den perfekta kroppen. Att avstå livets goda blev så naturligt att jag aldrig ens tänkte på när det hände. Det blev så viktigt att uppfattas som hälsosam att det till sist slog över och hälsa blev till både fysisk och psykisk ohälsa.

Nu är jag i en omvänd situation och måste gå upp i vikt för att jag inte ska förstöra mina inre organ och min kropp. När jag började min resa på ätstörningsmottagningen så erbjöds jag näringsdrycker för att kickstarta en viktuppgång. Precis som jag vet hur man går ner i vikt, vet jag också hur man går upp i vikt. Problemet var snarare att tillåta mig själv att äta mer än vad kroppen gör av med. Eftersom flytande kalorier dessutom är så väldigt ångestladdat för mig så skulle näringsdrycker bli en koncentrerad ångestshot. Numera flinar min läkare varenda gång som hon nämner ordets näringsdryck då mitt svar fortfarande är lika självklart.

Efter att ha levt ett strikt och restriktivt liv så vill jag njuta av de extrakalorier som en viktuppgång kräver. Nu är det min tur! Nu vill jag äta den där mjukglassen utan att få dåligt samvete, för nu ligger den i matschemat. Jag vill njuta av det tidigare så förbjudna, till exempel min så välkända citronkladdkaka, nybakta frallor och glass. Till exempel de där helt otroligt jäkla fantastiskt goda Marabou soft choco kakorna. De är så värda varenda kalori och därmed inte lika ångestladdade som en näringsdryck. Knasigt kanske, men så resonerar jag. Eftersom provsvar inte visar på näringsbrist så kan jag kosta på mig att vara lite knasig. Näringsdrycker är säkert rätt för många och en bra, jämn, påfyllad av de viktiga näringsämnena som vi alla så väl behöver. Varje person gör sin unika resa och måste anpassa verktygen efter sin egen situation och vem man är.

I nästa vecka ska jag unna mig både min hembakt cheesecake och äpplekaka, planerad viktuppgång har absolut sina fördelar. Medicin med smak av äpplekaka och cheesecake är rätt nice!

 

 

Att tänka "inside the box"

Livet med anorexi / Permalink / 0

Jag förstår det inte, hur det ens är möjligt för mig som vanligtvis är en väldigt open minded person att vara raka motsatsen när det kommer till mitt matschema och dagliga kaloriintag. Hur jag numera helt tycks sakna spontanitet och förmåga att tänka outside the box, istället tänker så mycket inside the box som det bara är möjligt. Jag har blivit så otroligt trångsynt och just nu kan jag inte stoppa en enda matbit i munnen utöver det som ingår i mitt matschema, tar med minsta lilla gurkbit och tomat  i beräkningarna när jag ska summera mitt dagliga kaloriintag vilket jag förstår är hysteriskt.

Mitt sätt att resonera är genomskinligt och även om jag sällan säger rakt ut hur jag tänker har min mamma ändå börjat ifrågasätta mina tankemönster. Undrar om jag verkligen tror att jag kommer bli tjock av en extra tomat, päron eller macka? Är det realistiskt? Vid närmare eftertanke är jag tveksam, tvivlar faktiskt starkt att det som skiljer en överviktig person från en normalviktig är just ett extra päron om dagen.

Logiken i mitt resonemang finns inte men ändå är det där päronet fortfarande så oerhört viktigt, liksom symboliskt och att i dagsläget hoppa över kvällens sista päron får mig att känna mig duktig inför Knut medan ett päron utöver plan är förenat med en högre ångest. Jag vet hur illa det låter och någonstans långt bak i huvudet förstår jag också hur fjantigt det är att gå omkring och oroa sig så mycket över ett päron. Att det faktiskt är dags att inse att det är ett jävla päron vi pratar om och att istället lägga den energin på något annat som är desto mer väsentligt.

 
Till top