Ensamhet

Livet med anorexi / Anorexia, Depression, Ensamhet, Frisk & Fri, Högtid, Midsommar, Psykisk ohälsa, Ätstörning, Ätstörningar / Permalink / 0
Jag har alltid haft många nära relationer, trogna vänner och starka band till min familj. Fina människor i min närhet vilka gjort att jag aldrig behövt vara ofrivilligt ensam, varken under högtider eller till vardags. Istället alltid haft en självklar plats i olika sammanhang och därmed inte behövt bekymra mig över vart jag ska befinna mig under stora dagar på året. Jag firar en traditionell jul, får massor av påskägg och bjuder in till stort kalas när jag fyller år.
 
Aldrig har jag behövt oroa mig över något så främmande som ensamheten, inte förrän igår när det var midsommar. Midsommar, kanske inte en lika firad högtid som julen men som ändå är en speciell dag. Folk firar, med vänner eller familj, kransar och stång, sill och potatis. Glädje och skratt. Sillen hade jag kunnat vara förutan med allt annat tycker jag om, skulle jag dessutom gärna velat att min dag innehöll. Ändå satt jag ensam. Denna gången inte för att Knut stoppade mig, inte heller för att jag inte ville fåna mig till tonerna av små grodorna. För det ville jag. Men i år saknade jag inbjudan, hade ingen midsommarfest att åka till, inga vänner att fira med. Bara jag, tillsammans med min ensamhet. Ensamheten, vilken blir så otroligt påtaglig när man inte väljer den själv. När det dessutom känns som att man är ensam om den.
 
Aldrig har den gjort så ont, plågat mig så hårt och orsakat så många tårar. Ändå var det omständigheterna som gjorde att jag satt hemma, vänner på distans, som jobbar osv. Jag var inte bortglömd även om det var just den känslan som bet tag i mig och sedan etsade sig fast. Vänners jobb kan man inte styra över och att fira med ett gäng okända 50-åringar lockade inte heller. Därför valde jag ensamheten, trots de tårar som den innebar.
 
Jag tyckte faktiskt lite synd om mig själv. Att när jag för en gång skull var redo och mådde tillräckligt bra för att få fira, inte fick lov att göra det. Istället satt hemma med en skål med popcorn framför en film vilket jag skulle kunna göra vilken annan dag som helst. Men sånt är livet. Och till dig som satt ensam precis som jag, en sak ska du veta. Du må vara ensam men ensamheten är du aldrig ensam om. Den är vi flera som delar.
 
 Och för er som undrar vart min fantatiska midsommaroutfit kommer ifrån så är det min jobbtröja, från Pågens. Finns alltså inte i butik.

Att våga lyssna på sin omgivning

Livet med anorexi / Permalink / 0

Kan de verkligen ha så fel? Vilja dig så illa? De som vanligtvis vill ditt absolut bästa och som därför kallar sig din familj, dina vänner. Som väl aldrig någonsin förut antytt på att de vill skada dig? Tvärtom. Finns där i alla lägen.

Logiskt nu, tänk efter, fundera varför de som alltid annars har stöttat dig nu istället skulle vilja lura dig till att den friska vägen är den rätta vägen? Vilja göda dig på skoj? För sitt egna nöjes skull snarare än för din hälsas. Hur sannolikt är det? Ätstörningen må kanske göra dig till en skicklig och erfaren lögnare men för det måste inte din omgivning också vara det. Vilja uppmuntra till något som inte vore bra för dig. It makes no sense. ´Du behöver alltså den där maten, de där kilona. Det lovar jag.

Jag är övertygad om att du är en jäkligt klok person men att du skulle ha rätt och din familj, vänner och utbildade läkare ha fel är väl inte särskilt realistiskt. Det är ju ändå du som är sjuk och inte dem, du som just nu har den anorektiska hjärnan.

Mat är inte farligt, men den anorektiska livsstilen är. Dem ser det allihop men inte du. Så kanske är det dags att ifrågasätta din egen övertygelse. Våga lita på att dem har rätt och du har fel. Att det finns en annan väg att gå än anorexins, vars omgivning är lite finare och solsäkra dagar lite fler. Så kom igen nu, våga ta åt dig och använda deras råd.

 

Du är inget undantag

Livet med anorexi / Anorexia, Mat, Undantag, Ämnesomsättning, Ätstörning / Permalink / 3

”Tänk om jag också kunde äta så mycket som henne utan att bli tjock”. Känner du igen tanken? Har kanske tänkt den X antal gånger precis som jag har gjort? Alla verkar vi tro att vi är det där undantaget, hon som kommer att gå upp i vikt av salladsblad och luft medan andra kan äta hela Ben & Jerry pints utan att rusa upp i vikt. Orättvist, att dem kan men inte du, inte jag.  Och jovisst vore det något att bli avundsjuk på, om det vore sant vill säga.

Men vi är inga undantag, varken du eller jag. Har med största sannolikhet prick samma förutsättningar som alla andra, både som dem som är friska och som varandra. Det finns alltså inget jag och dem, det är bullshit. Vi är alla människor, utrustade med smarta kroppar allihop. Kroppar som inte går att överlista och som kommer att ta hand om maten, förbränna den utan att vi varken behöver springa milen eller gå till gymmet.

Så sluta tro att du är någon ubermensch med rubbad ämnesomsättning och vars kropp inte kan spjälka mat. Kan andra äta vad tusan de är sugna på utan att bli tjocka så kan du, så kan jag.


Till top