Tillbakablick: Idag, exakt ett år sedan jag nådde botten

Tillbakablickar / Anorexi, Anorexia, Frisk & Fri, Pskisk ohälsa, Ätstörning / Permalink / 3

Ett inlägg jag skrev för exakt ett år sedan idag..

Under de senaste dagarna har jag berättat stolt om mitt genialiska matschema för både släkt, läkare och vänner. Responsen jag fått har varit fantastisk och jag ser det som en realistisk plan för hur jag ska utveckla en mer avslappnad relation till mat, vilket de andra också bekräftat. Starten har gått bra och det har varit med stor entusiasm som jag bockat av de inplanerade måltiderna, den ena efter den andra.Jag har varit så motiverad att jag efter måndagens Donkenbesök tillsammans med min mamma upplevde mig vara så frisk att det nästan vore fel att kalla mig ätstörd. Jag åt med god aptit och i ett socialt sammanhang med mycket folk.

Det var senare under samma kväll som Knut gav mig min första käftsmäll och efter sex feta chicken nuggets tillsammans med drypande pommes sköljde känslan av att bli just fet över mig. För vi är vad vi äter, det har ju teve lärt oss. Känslan av att vikten kommer att rusa upp i raketfart och vågen braka sönder gav mig panik trots att måltiden ingick i de kalorier som var beräknade för dagen. Jag hade alltså inte ätit för mycket, men ändå blev jag rädd. Den eviga optimisten inom mig vill däremot bli frisk här och nu så jag vägrade att ge mig. Under tisdagen stod därför en bagellunch tillsammans med min mamma, mormor och morfar på matschemat. En Espresso House bagel som jag åt med god aptit i min ensamhet för ett par veckor sedan men som den här gången var smaklös och oerhört ångestladdad. Det var den trots att jag visste exakt vad den innehöll och hade kalkylerat in även den i mitt matschema. Jag vet inte hur det gick till men ett provocerande lättsamt sällskap tillsammans med mat jag upplever som onyttig och farlig fick mig att lämna caféet i affekt, med tårar brännande bakom ögonlocken.''

Många radikala förändringar under kort tid har gett mig okontrollerbar ångest och resulterat i flera kraftiga gråtattacker. Tisdagen går till historien som en av de sämre dagarna och därför valde jag att göra del justeringar i matschemat efteråt. Med mindre fet mat och färre sociala utmaningar hoppas jag därför på att framöver kunna fullfölja mitt genialiska matschema. Förhoppningsvis även med mindre dramatiska konsekvenser för just nu sitter jag här, med dropp i armen och armvecket fullt av märken efter två sköterskors ihärdiga jakt på blodkärl. De fick kapitulera, något blod gick inte att få fram. Istället fick de ta prover i fingret. Vad som hänt berättar jag senare men efter positiva provsvar och dämpade smärtor väntar jag nu på att få åka hem, på återseende.

 

Tillbakablick: Glasbubblan

Tillbakablickar / Permalink / 0
En tillbakablick på hur min verklighet såg ut för knappt ett år sedan...

Vissa dagar existerar jag inte. Kanske rent fysiskt men i övrigt så finns jag inte. Jag är ettt tomt skal som saknar innehåll och går liksom i en bubbla, en glasbubbla av skottsäkert glas. Höljet omsluter och separerar mig från omvärlden, gör mig till åskådare snarare än en aktiv deltagare i mitt eget liv.

Mina dagar i glasbubblan önskar jag att jag kunde radera. Ett klick, delete. De fyller ändå ingen funktion och är inte mer än en transportsträcka till morgondagen. Små bagateller blir till stora projekt som upplevs som övermäktigta när hjärnan är grötfylld och kroppen orkeslös.

Istället för att försöka prestera något extraordinärt under mina dagar i zoombiemode så försöker jag numera istället lägga fokus på att bara ta mig igenom dem. Mer än så kräver jag inte av mig själv. För lets face the truth, det är knappast under dessa dagar som jag kommer att återuppfinna hjulet.

Känner ni igen den, glasbubblan, och känslan av att vara så otroligt frånvarande trots att man ju är fysisk närvarande? Känslan infinner sig för min del mestadels under helgen men jag har ännu inte lyckats härleda den eller förstå vad som skapar den. Det lilla jag vet är att den är fuktansvärd, känslan av att se livet passera framför ögonen utan att kunna ta del av det. Allt jag vill är att spräcka hål på den där jäkla bubblan, men ännu har jag tyvärr inte lyckats göra det.

 

 

 

Tillbakablick

Tillbakablickar / Anorexia, Frisk & Fri, Mat, Matglad, Psykisk ohälsa, Sjukgymnast, Tillbakablick, Ätstörda tankar, Ätstörning, Ätstörningar / Permalink / 0

Idag tänkte jag att vi vrider tillbaka tiden lite, dammar av ett blogginlägg som nu nästan är ett år gammalt. Jag gick nämligen nyss igenom mitt bloggarkiv och hittade då ett gammalt inlägg om verkligen fick mig att inse att...jisses vad mycket som hänt med min hjärna. Till det bättre, tack och lov.

Det händer ofta att jag tror mig vara jordens mittpunkt. Att jag är huvudpersonen, inte bara i mitt eget, utan även i alla andras liv. För mig är det en självklarhet att personer i min omgivning granskar både mig och det jag lägger på min tallrik vid varje måltid.

”Vänta lite...tog hon precis 1, 2,  eller rentav 3 potatisar? Herregud, den där tjejen kan verkligen äta.” I min hjärna utspelar sig scener där jag ser hur min omgivning inombords hånskrattar mig rakt upp i ansiktet.

Personligen så observerar jag ofta mitt sällskaps matval och portionsstorlekar. Detta sjuka beteende är troligtvis också en av anledningarna till att jag har fått en ätstörning diagnostiserad. Det är helt enkelt inte normalt att intressera sig så mycket för andras mat och ätande. Alla har vi fullt upp med att mätta vår egen hunger. Eller inte jag tydligen.

Ett konkret bevis på att jag blivit lite väl självcentrerad för mitt eget bästa var när jag igår bestämde mig för att njuta av min frukost på altanen ute i sommarsolen. Min mamma satt bredvid mig men hade redan ätit sina morgonmackor. Med blicken fäst vid min yoghurtskål fick jag känslan av att hon granskade min mat och mitt ätbeteende. Jobbigt och jag kände mig direkt obekväm. Men helt i onödan tydligen eftersom jag kvart senare fick frågan av min mamma om jag hade ätit. Hon hade alltså inte lagt märke till att jag precis suttit och ätit min  frukost rakt framför näsan på henne utan antagligen tänkt på något som enligt henne var betydligt mer intressant och väsentligt. Med det sagt och utan att förminska mitt eget värde så är det kanske ändå dags för mig att inse att jag varken är Zlatan eller Beyoncé.

 
Till top