TIllbakablick: 24 Juni 2016

Tillbakablickar / Permalink / 0
Igår letade jag mig tillbaka i mitt bloggarkiv och hittade då ett inlägg som jag skrev den 24 juni 2016, också ett av mina första inlägg här på bloggen. Känslan jag hade när jag skrev det minns jag som igår, rädslan som just då tog över hela liv och gjorde mig alldeles handlingsförlamad. Inlägget tänkte jag idag dela med mig av här på blogget, över ett år senare och lika många dagar starkare.  
 
För att vara modig krävs det att man är rädd. Det bor så otroligt mycket sanning i de orden. Men just nu är jag skräckslagen, fullkomligt livrädd att välja fel väg att gå. Den som alla andra påstår är rätt men som känns så otroligt fel. Så vad gör jag? Alla säger dem att det friska livet är det jag vill leva, kommer att innebära både livsglädje, lycka och på detta vill jag verkligen tro. För de är ju väldigt kloka allihop. Men vad gör man när magkänslan säger nej?
 
Det finns inga garantier och därför är oron kring vad livet på andra sidan kommer att innebära just nu mig övermäktig. För tänk om det blir som jag fasar idag - att jag kommer att ha fler kilon på kroppen men fortfarande känna samma olust inför livet som jag gör nu. Vad har jag egentligen vunnit då?
 
Är mat vägen till lycka? Jag är skeptisk. Ändå måste jag erkänna att jag känner viss nyfikenhet och om jag inte ger det ett försök kommer jag ju heller aldrig få veta svaret. Därför samlar jag just nu mod, fyller på med positiv energi och ställer mig på startlinjen. Redo? Jag vet inte. Men blir man någonsin redo?
 
Idag kan jag inte ge den Isabelle som jag var förra sommaren några garantier, men till dig som känner likadant idag som jag gjorde då - kämpa. Det är värt det. Du oroar dig i onödan. Se det därför inte som kilon du går upp utan liv du får tillbaka.
 
 

Tillbakablick: Min födelsedag

Tillbakablickar / Permalink / 1

Det känns som igår men idag är det ett år sedan. Galet, helt jäkla galet.

Igår var det min födelsedag och enligt mitt pass är jag nu 23 år gammal. 23, märklig känsla det där då jag fortfarande har en mental ålder snarare på 18. Men oavsett ålder och siffra på pappret är födelsedagar värda att firas och redan vid planeringen av min födelsedag bestämde jag mig för att inte bjuda in Knut till mitt kalas. Inte heller tänkte jag kompromissa med anorexin mer än nödvändigt när jag gjorde schemat för dagen och jag skulle minsann åka segway med min pappa och syster trots begränsad energi. Dessutom äta tårta precis som alla andra gör på sin födelsedag.

Segway åkte jag vilket var kul även om priset jag fick betala för åkturen var en orkeslös eftermiddag då den en timme långa aktiviteten stal all min energi. Men den här gången fick vara värt det.Idén om att äta tårta under min födelsedag var såklart god men med facit i hand var just den tanken kanske lite väl optimistisk och en tugga av den lilla prinsessbakelsen var allt som krävdes för att jag skulle kapitulera. Knut gjorde nämligen direkt entré som oinbjuden gäst på tårtkalaset. Vissa dagar blir det helt enkelt kortslutning i hjärnan och det var precis vad som hände när jag kände smaken av all grädde, vilken fick mig som aldrig riktigt tyckt om grädde mer än i väldigt begränsade mängder att tappa aptiten helt. Tårarna sprutade vilket fick min konstruktiva mamma snabbt byta ut tårtan mot den oreosandwich hon köpt i reserv. Den som jag vet av erfarenhet alltid smakar bra och så gjorde den tack och lov även igår.

 

Tillbakablick: att leva i nuet

Tillbakablickar / Permalink / 0
Under de senaste dagarna har jag ägnat alldeles för mycket tid åt att kolla igenom gamla inlägg så därför tänker jag att jag återpublicerar ännu ett gammalt inlägg idag. Ett inlägg som fick mig att tänka till igen, ett år senare.

Jag verkligen älskar att planera! Ibland så mycket att jag lägger mer tid och energi på att planera framåt än att leva i nuet. Men jag trivs med det, med min kalender som saknar blanka blad och i vilken det alltid finns någonting att se fram emot, stora såväl som små häldelser. Min planerande ådra har jag länge sett som en tillgång, en styrka och tack vare den har jag hunnit med otroligt mycket trots min unga ålder på 22. Vad jag däremot aldrig ifrågasatt förrän nu är om jag ibland kanske planerar lite väl mycket för mitt eget bästa. Att jag, när jag hela tiden lever för mina storslagna planer, fokuserar för mycket på målet och därmed missar att leva på vägen dit.

Min oförmåga att leva i nuet blev för mig uppenbart när jag i våras backpackade i Asien och när vi befann oss på en strand i Goa var jag då, i mina tankar, redan och shoppade i Bangkok. När jag sedan väl var i Bangkok hade mina tankar återigen rest vidare. Jag hade extremt svårt för att leva i nuet och att uppskatta magiska ögonblick som inte var planerade och stod med i schemat.

På den inre resa som jag upplever att jag gör just nu har jag lärt mig att njuta mer av varje dag och enskilda ljusglimtar, insett att livet inte börjar först när jag avslutat min utbildning eller har tjänat en viss summa pengar. Livet är här och nu och det är så mycket mer än bara en transportsträcka.

Idag uppskattar jag och njuter lite extra av en kvällspromenad tillsammans med min pappa eller av att plocka blåbär med min bästa kompis. För det är det som är livet. Jag har ingen plan för varken nästa vecka eller den kommande hösten men någonstans så känns det helt okej för huvudsaken är att jag mår bra.

 
Till top