Vägen är inte spikrak

Livet med anorexi / Permalink / 0

Han fick mig nästan, så jäkla nära var han, Knut. Efter flera, vad som känts som, personliga nederlag så har jag under de senaste dagarna gått omkring med känslan av att vara fullkomligt värdelös. Det känns som att allt jag gör går käpprätt åt skogen vilket har kört både mitt självförtroende och min självkänsla i botten. Knut har sett stor potential i mitt dåliga mående och lade i fredags därför fram förslaget om bantning.

Allt mitt kämpande och alla framsteg blev plötsligt oviktiga och det enda jag ville var att pleasa Knut. Mycket skickligt så lyckades Knut att trigga igång min vinnarskalle - Jag skulle minsann visa för honom att jag inte har fallit för frestelsen mat och fortfarande kan kontrollera mig själv.

Lördagens planerade 2350 kalorier blev 1400. Knut gav mig en öronbedövande high five, men var ändå inte helt nöjd. Jag kan ju mindre, det vet han. Så tillsammans planerade vi att fortsätta på söndagen. Jag var hans trogna slav tills efter lunch. Då lyckades jag, tack och lov, plocka fram mitt sunda förnuft som frågade mig själv vad fan jag håller på med?! Är jag beredd att kasta bort allt för Knut? Det som tidigare var ett ja, blev ett nja.

Men någonstans efter min lunch, när jag insåg hur pissigt de är att äta vaxbönor och tonfisk så slog jag näven i bordet. En chokladbollskvarg och Propud Lussebulle åkte ner i magen och jag bestämde mig för att bryta mitt löfte till Knut och det med omedelbar verkan. Flashbacks fick mig att tänka om, att tänka rätt. Jag vägrar att gräva ner mig i samma svarta hål igen, jag är på väg till något mycket bättre nu. Jag ska bara rida ut stormen.

Så vad hände? Jag levde upp till söndagens kalorimål och känner mig nöjd. Knut får hitta någon annan att manipulera, jag tänker inte vara hans leksak längre, punkt.

 

 

 

 

 

D - Läkare kan också drabbas av psykisk ohälsa

Gästbloggare / Permalink / 1

Nu ska jag skriva något som kommer att klampa både Ragnhild och Knut på tårna, men jag kan ana även Isabelle då jag själv just nu står med stilettklacken på vänster fot djupt nedkörd i min högra stortå (det gör ont - kan låta aningens osmidigt att klampa sig själv på tårna, men here we go). Ber om ursäkt till alla inblandade i förskott (OBS - ej till Knut och Raggan, de förtjänar stilettklackar på fler än ett ställe).

Jag vill börja med att berätta något som kanske förvånar, men även öppnar ögonen och klargör saker för vissa utav er. Jag såg nämligen en kommentar här på bloggen där någon påpekade att hen "trots att hens föräldrar är läkare hade drabbats av en ätstörning", som att det vore något anmärkningsvärt.

Precis som att en läkare inte kan undvika att drabbas av fysiska åkommor som förkylning, cancer eller njursten, så kan de heller inte undvika psykiska besvär som depression, schizofreni - eller ätstörningar. Det är jag ett levande exempel på. Trots att jag tvättar och spritar mina händer noggrant mellan varje patient så blir jag förkyld ibland och får magsjuka efter att ha undersökt tillräckligt många på infektionsakuten i vintertider.

Ja, och drabbas av en ätstörning. Och inte kunde jag undvika den heller, när jag såg de tidiga varningssignalerna. För hur mycket jag än insåg vad som var på väg att ske, så hade Ragnhild redan börjat infiltrera min doktorshjärna. Jag var liksom inte mer motståndskraftig än någon annan, bara för jag hade utbildning inom ämnet. Precis som att jag inte kommer att automatiskt kunna stoppa tumörer, sarkoidos eller lunginflammationers framfart i min kropp heller. Att vara läkare gör mig inte på något sätt immun mot en ätstörning (TYVÄRR - I wish liksom) (Ragnhild does not wish) (Raggan har ingen rösträtt. Hon är omyndigförklarad. Om och om igen).

Vad jag däremot kan göra - precis som alla med en ätstörning (det är liksom inte på något sätt annorlunda för att jag är läkare. Sjukdom som sjukdom!) - det är att påskynda läkningen. Och det är egentligen det jag vill skriva om, och där stilettosarna kommer fram. Men hallå här har jag redan hunnit skriva manuset till en halv triologi typ, så det får väl bli ett eget inlägg då. På återseende.

 

Ställer friska krav

Livet med anorexi / Permalink / 3

Begränsningar, usch vad jag avskyr dem. Det har jag alltid gjort. Under min skoltid så satsade jag jämt på högsta betyg för att själv kunna välja min framtida karriär och inte tvingas låta mina betyg göra det åt mig. Samma sak gäller pengar, för mig har det alltid varit viktigt att spara så att jag spontant ska kunna boka en resa om det är vad jag vill och behöver. Känslan av att vara låst ger mig panik.

Just nu så vill jag så ofantligt mycket på så många olika plan. Jag vill kunna slutföra min utbildning, dra igång massor av olika projekt, kunna äta på restaurang, resa och att umgås med vänner utan att ligga sömnlös och orolig natten innan. Ett normalt liv, det vill jag ha!

Förra veckan så satte jag ribban lika högt som friska Isabelle skulle ha gjort, vägrade att leva begränsat. Jag ignorerade Knuts tjockiskommentarer, räckte finger åt honom och åt ändå, även i sällskap. Jag fyllde min kalender med sociala aktiviteter, bestämde mig för att vara frisk, punkt. Vissa planer gick vägen, andra inte. Mitt i allt detta så drog jag även igång ett poddprojekt.

Tanken var god och jag gjorde flera framsteg som jag är jäkligt stolt över. Men efter tre panikångestattacker på två dagar och ett konstant tryck över bröstet så måste jag nu backa bandet. Jag är sjuk och kan då inte leva som om jag vore frisk. Anorexin, med konsekvenserna depression, panikångest och social ångest, gör det svårt för mig att leva som andra, även om jag själv vägrar att inse det.

Att se livet passera utan att aktivt kunna delta i allt jag vill är mentalt utmanande. Folk jobbar, pluggar, umgås, skrattar och utvecklas. Men vad gör jag? Går hemma, debatterar med Knut, har ångest, bloggar och skriver en bok. Mer än så orkar jag inte och det är svårt att acceptera när jag vill så mycket mer. Det hjälper inte att min mamma försöker intala mig att jag gör mycket värdefullt med mina dagar.

Just nu så klamrar jag mig fast vid tanken att min tid kommer. Att jag i framtiden kommer att ges möjligheten att ta revansch. Den dagen då mentala spärrar inte längre begränsar mitt liv. Tills dess så intalar jag mig att jag faktiskt också reser, men att min resa är själslig.

 
Till top