Vägen är inte spikrak

Livet med anorexi / Permalink / 0

Han fick mig nästan, så jäkla nära var han - Knut. Är listig som få och agerar snabbt så fort jag har en dipp vilket jag precis haft. En svacka som jag drogs ner i efter vad som känts som flera personliga nederlag vilka tillsammans fått mig att känna mig fullkomligt värdelös, som att allt jag gör just nu går käpprätt åt skogen. Situationen såg Knut såklart stor potential i som i fredags valde att lägga fram förslaget om bantning.

Den här gången var hans timeing helt rätt. Jag var mottaglig för de sjuka tankarna och mycket skickligt lyckades Knut därför locka fram min vinnarskalle, få mig att känna att jag minsann skulle visa för honom att jag inte har fallit för frestelsen mat och fortfarande kan kontrollera mig själv. Lördagens matintag halverades därför vilket fick Knut att ge mig en öronbedövande high five, men utan att ändå vara helt nöjd. Jag kan ju mindre, det vet han. Så tillsammans planerade vi att fortsätta på söndagen under vilken jag var hans trogna slav tills efter lunch. För då lyckades jag, tack och lov, plocka fram mitt sunda förnuft igen. Helt enkelt fråga mig själv vad fan jag håller på med?! Om jag vill kasta bort allt för Knut? Det som tidigare var ett ja, blev då ett nja.

Men någonstans efter min lunch igår, när jag insåg hur pissigt de är att äta vaxbönor och tonfisk slog jag näven i bordet. Åt en chokladbollskvarg och Propud Lussebulle direkt efter och bestämde mig för att bryta mitt löfte till Knut med omedelbar verkan. Flashbacks fick mig att tänka om, att tänka rätt. Jag vägrar att gräva ner mig i samma svarta hål igen, jag är på väg till något mycket bättre nu och ska bara rida ut stormen för att komma dit.

Så vad hände? Jag levde upp till söndagens kalorimål och känner mig nöjd. Knut får hitta någon annan att manipulera, jag tänker nämligen inte vara hans marionettedocka längre.

 

 

 

 

D - Läkare kan också drabbas av psykisk ohälsa

Gästbloggare / Permalink / 1

Nu ska jag skriva något som kommer att klampa både Ragnhild och Knut på tårna, men jag kan ana även Isabelle då jag själv just nu står med stilettklacken på vänster fot djupt nedkörd i min högra stortå (det gör ont - kan låta aningens osmidigt att klampa sig själv på tårna, men here we go). Ber om ursäkt till alla inblandade i förskott (OBS - ej till Knut och Raggan, de förtjänar stilettklackar på fler än ett ställe).

Jag vill börja med att berätta något som kanske förvånar, men även öppnar ögonen och klargör saker för vissa utav er. Jag såg nämligen en kommentar här på bloggen där någon påpekade att hen "trots att hens föräldrar är läkare hade drabbats av en ätstörning", som att det vore något anmärkningsvärt.

Precis som att en läkare inte kan undvika att drabbas av fysiska åkommor som förkylning, cancer eller njursten, så kan de heller inte undvika psykiska besvär som depression, schizofreni - eller ätstörningar. Det är jag ett levande exempel på. Trots att jag tvättar och spritar mina händer noggrant mellan varje patient så blir jag förkyld ibland och får magsjuka efter att ha undersökt tillräckligt många på infektionsakuten i vintertider.

Ja, och drabbas av en ätstörning. Och inte kunde jag undvika den heller, när jag såg de tidiga varningssignalerna. För hur mycket jag än insåg vad som var på väg att ske, så hade Ragnhild redan börjat infiltrera min doktorshjärna. Jag var liksom inte mer motståndskraftig än någon annan, bara för jag hade utbildning inom ämnet. Precis som att jag inte kommer att automatiskt kunna stoppa tumörer, sarkoidos eller lunginflammationers framfart i min kropp heller. Att vara läkare gör mig inte på något sätt immun mot en ätstörning (TYVÄRR - I wish liksom) (Ragnhild does not wish) (Raggan har ingen rösträtt. Hon är omyndigförklarad. Om och om igen).

Vad jag däremot kan göra - precis som alla med en ätstörning (det är liksom inte på något sätt annorlunda för att jag är läkare. Sjukdom som sjukdom!) - det är att påskynda läkningen. Och det är egentligen det jag vill skriva om, och där stilettosarna kommer fram. Men hallå här har jag redan hunnit skriva manuset till en halv triologi typ, så det får väl bli ett eget inlägg då. På återseende.

 

Ställer friska krav

Livet med anorexi / Permalink / 3

Begränsningar, usch vad jag hatar dem. Det har jag alltid gjort, så länge jag kan minnas och under min skoltid satsade jag jämt på högsta betyg för att på så sätt själv kunna välja karriär och inte tvingas låta mina betyg göra det åt mig. Samma sak gäller pengar och för mig har det alltid varit viktigt att spara för att jag spontant ska kunna åka en resa om det är vad jag vill och behöver. Känslan av att vara låst ger mig panik.

Just nu vill jag så ofantligt mycket på så många olika plan. Helt enkelt kunna slutföra min utbildning, dra igång massor av olika projekt, kunna äta på restaurang, resa och umgås med vänner utan att ligga sömnlös och orolig natten innan. Leva ett normalt liv, en längtan som präglade hela förra veckan för mig eftersom jag då satte ribban lika högt som friska Isabelle skulle ha gjort, helt enkelt vägrade att leva begränsat. Därför ignorerade jag Knuts tjockiskommentarer, räckte finger åt honom och åt massor av god mat. Jag fyllde dessutom min kalender med sociala aktiviteter, bestämde mig för att vara frisk och inte sjuk. Mitt i allt detta drog jag även igång ett poddprojekt.

Tanken var god och i förra veckan gjorde jag flera framsteg som jag är jäkligt stolt över. Men efter tre panikångestattacker på två dagar och ett konstant tryck över bröstet måste jag nu backa bandet. Jag är sjuk och kan då inte leva som om jag vore frisk. Anorexin, med konsekvenserna depression, panikångest och social ångest, begränsar mig, gör det alltså svårt  att leva som andra även om jag själv vägrar att inse det.

Att se livet passera utan att aktivt kunna delta i det är idag så otroligt utmanande. Folk jobbar, pluggar, umgås, skrattar och utvecklas. Men vad gör jag? Går hemma, debatterar med Knut, har ångest, bloggar och skriver en bok. Mer än så orkar jag inte och det är svårt att acceptera när jag vill så mycket mer. Just nu klamrar jag därför mig fast vid tanken att min tid kommer. Att jag i framtiden kommer att ges möjligheten att ta revansch, att det finns en dag då mentala spärrar inte längre begränsar mitt liv. Fram tills dess intalar jag mig att jag faktiskt också reser, men att min resa är själslig.

 
Till top