Med tusen tankar

Livet med anorexi / Anorexi, Anorexia, Associera tankar, Depression, Social ångest, Tvångstankar, Utmattning, Ätstörning, Ångest / Permalink / 0

Det är inte ångest, inte heller depression. Möjligtvis social fobi men troligtvis är att det något helt annat som spökar just nu, som får hjärnan att kännas alldeles grötfylld och geggig. Liksom ostrukturerad. Känslan är egentligen abstrakt men väldigt obehaglig. Lite som att jag bygger mig ett mentalt fängelse men utan att kunna stoppa det. Är det tvångstankar? Eller symptom på mental utmattning? Jag vet inte, men känner helt klart igen vissa tankemönster även om många är nya. Hursomhelst är det inget behagligt tillstånd, faktiskt riktigt jobbigt att ha en hjärna som  just nu maler som en fidget spinner men utan att kunna sätta ord på tankarna som snurrar.

Det är just precis detta som jag också tycker är så frustrerande med psykisk ohälsa. Att hela tiden känna och tänka en massa märkliga känslor och tankar men utan att kunna sätta fingret på vad som är fel. Veta vart skon egentligen klämmer. Har man ett brutet ben är skadan uppenbar och man behöver då inte vara någon läkare för att veta att det är benet man ska gipsa, men med psykisk ohälsa är det däremot så mycket mer komplext. Man vet inte om man har brutit benet eller höften, behöver gips eller plåster och därför är det också svårt att veta hur man på bästa sätt tacklar situationen, tyvärr. Men denna gången tänker jag att jag väl får testa mig fram, prova olika metoder. Så idag tänker jag börja med sömnen, för just sömnkontot ligger idag verkligen på minus.

 

Kickar

Livet med anorexi / Permalink / 2
Jag tror jag har hittat den, vår gemensamma nämnare. Rätta mig om jag har fel men jag tror att vi är kicksökare allihop. Den typen av människor som medvetet eller undermedvetet sökt kickar genom hela livet och att en ätstörning endast är ett av flera sätt att jaga ruset på. Att vi egentligen älskat och sökt det tidigare än så. Kanske genom prestationer, någon extremsport eller på gymmet. Men just nu snarare på vågen och genom andra egenkonstruerade mattävlingar.
 
Min jakt på kickar har jag konstigt nog inte upptäckt förrän nu, när jag faktiskt kan jag se att den präglat hela mitt liv. Även förväntas styra min framtid om jag tittar på min bucketlist vilken radar upp allt från fallskärmshopp till bergsbestigning. Det är liksom sånt som driver mig och jag har alltid älskat att leva på gränsen. Presterat i skolan för att få den kick som ett bra betyg gett mig, tränat för att få känna endorfinerna rusa och hoppat bungey jump i Zambia för adrenalinkicken där. Jag avskyr lagom, inte för att det på något sätt är fel att vara medel, men för att det inte ger mig de där kickarna som ”bäst” gör. Känner du igen dig? Kanske är det därför inte heller konstigt att många som varit sjuka i anorexia blir träningsfrälsta och istället utvecklar ortorexi. Man ersätter ett beroende med ett annat, en kick med ett annat rus.
 
Med den här insikten tror jag det är viktigt att vara observant. Att hela tiden ha detta personlighetsdraget i åtanke och därmed vara försiktig. Försöka jaga positiva snarare än destruktiva kickar, för kickar behöver ju inte vara fel. Inte så länge man inte är beroende av dem.
På tal om träningskickar...

Tillbakablick: Glasbubblan

Tillbakablickar / Permalink / 0
En tillbakablick på hur min verklighet såg ut för knappt ett år sedan...

Vissa dagar existerar jag inte, kanske rent fysiskt men i övrigt finns jag inte. Är ett tomt skal som saknar innehåll och går liksom i en bubbla, en glasbubbla av skottsäkert glas vars hölje omsluter och separerar mig från omvärlden. Gör mig till åskådare snarare än en aktiv deltagare i mitt eget liv.

Mina dagar i glasbubblan önskar jag att jag kunde radera. Ett klick, delete. De fyller ändå ingen funktion och är inte mer än en transportsträcka till morgondagen där små bagateller blir till stora projekt som upplevs som övermäktiga när hjärnan är grötfylld och kroppen orkeslös. Istället för att försöka prestera något extraordinärt under mina dagar i zoombiemode försöker jag därför istället lägga fokus på att bara ta mig igenom dem. Mer än så kräver jag inte av mig själv då det ändå är knappast är under dessa dagar som jag kommer att återuppfinna hjulet.

 

 

 

Till top