Vikten av att få känna sig fin

Livet med anorexi / Permalink / 0

Det är med stora marginaler som jag har sprängt min resebudget när jag under de senaste året har besökt flera shoppingmecka som Tokyo, Singapore, Hong Kong och Bangkok. Efter att ha spenderat en massa tid i majoriteten av Asiens alla Forever 21 butiker och ha prutat mig till många fynd på lokala nattmarknader så har jag kommit hem med helt ny garderob. Tyvärr så är det svårt att känna sig fin i för stora kläder. Oavsett hur fina de än är.

Det är svårt att uppskatta sin spegelbild när man drunknar i jeansen och när den tänkta t-shirten har blivit en klänning. Med en redan mycket kritisk blick så sänker snarare osmickrande kläder en redan låg självkänsla.

Trots att jag ser min nuvarande kroppsform och vikt som tillfällig så har jag ändå valt att investera ett antal hundralappar i att köpa kläder som passar mig just nu. Sommarrean har dessutom gjort det möjligt att göra några riktiga fynd. Jag vill tro att det är viktigt att få känna sig fin. Att det kan höja självkänslan åtminstone lite grann. Vad har jag att förlora mer än ett par hundralappar?

 

Varför vara rädd för att misslyckas?

Livet med anorexi / Permalink / 0

Sedan den dagen då jag kunde stå på benen så har min mamma övertygat mig om att ”man kan allt man vill”. Själv har hon bevisat detta i praktiken flera gånger om. Bland annat den helgen då hon spontant bestämde sig för att tapetsera om köket och de gånger hon rest ensam med mig och min syster till oexploaterade länder. I min övertygelse om att föräldrar är supermänniskor som alltid har rätt så har jag heller aldrig tagit mig tiden att ifrågasätta min mammas ord. Istället har det gjort mig modig och givit mig enorm tilltro till min egen förmåga att prestera.

Mitt stora självförtroende har triggat mig till utmana både mig själv och begreppet lagom. Jag har på eget initiativ renoverat en skola i Sydafrikas kåkstad tillsammans med två kompisar, anordnat en välgörenhetsgala, volontärarbetat på barnhem i Tanzania och pluggt på universitet i Asien. I hela mitt liv har jag törstat efter utmaningar som jag sedan vänt ut och in på mig själv för att slutföra, oavsett storlek.

Min framgång har idag gjort mig livrädd för att misslyckas. Troligtvis för att jag hittills livet aldrig har fått uppleva ett konkret nederlag. Övertygelsen om att jag kommer att lyckas förutsatt att jag anstränger mig tillräckligt har resulterat i att jag nästan upplevt mig vara immun mot att misslyckas. Men, det var innan jag fick anorexi.

Anorexin utmanar minst sagt min inneboende prestationsprinsessa och rädsla för att misslyckas. För första gången i mitt liv så misslyckas jag, ofta och mycket. Jag springer gråtandes ut från restauranger och kapitulerar av bara tanken på något egentligen så ofarligt som fläskfilé.

Så länge jag kan minnas så har jag jag haft svårt att särskilja ett misslyckande från av vara misslyckad. För mig har skillnaden varit hårfin. Som jag nämnt i tidigare inlägg så grundar detta sig i extremt låg självkänsla. Anorexin har dock tvingat mig att hantera misslyckanden och att försöka förstå att det inte gör mig till en sämre människa. Väldigt lärorikt, men jävligt svårt.

 

 

 

En armé mot Knut

Livet med anorexi / Permalink / 0

Opålitlig, negativ och tråkig är knappast kvaliteter som kännetecknar en bra vän. Under flera dagar av känslomässigt kaos så har just dessa charmlösa egenskaper dominerat min personlighet. Jag har varit snabb med att plocka fram oxpiskan och slå på mig själv, poängtera hur mycket jag förstör för min omgivning.

De senaste dagarna har jag haft svårt för att föreställa mig hur någon av mina vänner skulle komma att stå ut med mig och finnas kvar den dag då jag är frisk. Även om mina fantastiska vänner aldrig visat minsta tillstymmelse till att så är fallet så har jag förberett mig på att jag kommer att stå ensam den dagen då jag återigen lyckas ta tillbaka makten över mitt liv.

Igår fick jag däremot ett konkret bevis på att mina vänner verkligen har hjärtat på rätt plats. Tre handskrivna sidor av kärlek kom med posten och brevet från min väldigt nära vän fick mig att inse att jag inte är ensam och inte heller kommer att bli det. Istället har jag en hel armé bakom mig i striden mot Knut.

All stöttning och kärlek från min omgivning har motiverat mig till att äta lite mer och kämpa ännu lite hårdare. Idag skiner solen och jag är sugen på glass. Jag tänker äta för både mig och Knut. Se det som medicin helt enkelt.

 
Till top