Media och ätstörningar

Hälsodebatt / Anorexia, Psykisk ohälsa, Thigh Gap, Ätstörning, Ätstörningar / Permalink / 4
Okej, egentligen vet jag inte riktigt vart jag vill komma med det här inlägget men hoppas på att det ska lösa sig medan jag skriver. En sak jag nämligen funderat mycket på under den senaste tiden är kopplingen mellan media och ätstörningar. Hur mycket dels sociala men också traditionella medier har påverkat den som utvecklat en ätstörning. Många säger att medias roll är central men själv är jag skeptisk, särskilt med tanke på att anorexia är en sjukdom som funnits betydligt längre än vad Facebook gjort, som kom långt före att folk började publicera bikinibilder från sina semesterresor i Thailand. Istället är anorexia en betydligt mer komplex sjukdom än så och att tro att en ätstörning föds ur en utseendefixering tycker jag personligen är att förminska allvaret i sjukdomen, som trots allt är dödlig.
 
Alla exponeras vi för rumpbilder, thigh gaps och den perfekta kroppen men ändå är det långt ifrån alla som drabbas av anorexia eller annan ätstörning. Kanske fler idag än förut just på grund av sociala mediers explosion men fortfarande långt ifrån alla. Så vad gjorde att jag drabbades men inte exempelvis min syster? Hon som möts av exakt samma bilder och hets? Är det jag som är korkad? Inte klarar av att sortera i flödet, vad som är realistiskt eller inte? Jag är tveksam för nej, jag är varken naiv eller korkad och kan även jag leta fram mitt sunda förnuft och ifrågasätta det som sker på sociala medier. Men ändå blev jag sjuk.
 
Vart jag egentligen vill komma är att jag vill slå hål på myten att det är hälsohetsen som ligger till grunden till ätstörningar, för det är inte så enkelt och en ätstörning handlar inte i grunden om att vilja vara smal. Kärnan i problemet är istället betydligt mycket större och såret djupare. I mitt fall handlade det om otillräcklighet, prestationstankar kring livets alla områden – om studier, framtid, ekonomi och kärlek lika mycket som om kropp och hälsa. Också spelade mina personlighetsdrag in och gjorde mig extra skör.
 
Med det sagt menar jag inte att sociala medier och den etablerade hälsohetsen inte påverkat mig alls, för det har den. Det var en trigger, en lättillgänglig trigger som satte bollen i rullning men var egentligen inte alls den bakomliggande orsaken. Det handlade inte om mat och att många drabbas av ätstörningar idag tror jag alltså inte beror på att vi inte vet hur vi ska hantera samhällets hälsofokus. Snarare att denna hälsohets är en så otroligt lättillgänglig trigger. En trigger som vi möter dagligen och som därför lätt kan störa till den första dominobrickan som sedan får resterande brickor att falla. Är man däremot mer stabil, dels i sitt mående men också med sin tillvaro och i sig själv, blir man i sin tur också mer motståndskraftig. Inte för att man är klokare och ser igenom hetsen utan för att man helt enkelt inte hade någonting att trigga igång och därmed förblir frisk.
 
Så tror jag att det är och vad som i in tur gör att många är så ostabila i sitt mående från första början, det får bli ett annat inlägg helt enkelt.
 
 

Att vara vanlig, normal, lagom.

Hälsodebatt / Permalink / 0
Ekorrhjulet, alla ska vi envisas med att ge oss in i det, sedan också spurta som tusan. Göra allt som förväntas i det. Universitetsutbilda oss, skaffa kontorsjobb, köpa Volvo, villa, skaffa hund och sedan också barn som vi åker till Mallorca med en vecka under sommaren. Det är normalt att vilja vara normal och alla mår vi bra av att känna att vi passar in. Att vi är en i gänget och inte sticker ut alltför mycket. Lite absolut och att byta ut Mallorcaresan mot San Fransisco går bra. Då kan vi dessutom betraktas som beresta, världsvana, men sällan vågar vi avvika mer än så. För det vore ju att äventyra vår värdefulla plats i flocken, riskera att bli utstötta och ensamma. Övergivna, kanske med en katt som enda sällskap. Huh. Tanken skrämmer nog mer än bara mig och därför går vi heller i andras fotspår än gör nya egna. Bär osynlighetsmantel, för inte ska väl jag…. Eller…? Ska jag? Kanske?
 
Det är väl klart att jag ska, ska göra precis exakt allt det som jag vill göra – ta plats, synas, finnas, leva. Leva mitt liv och ingen annans, oavsett om det följer normen eller inte. Om det innebär giftermål och villa eller att bo på båt, i husbil eller whatsoever.
 
Jag börjar bli så jäkla trött, trött på  att jag plötsligt börjat förneka min egna vilja för samhällets gemensamma. Att jag numera alltför ofta tycks vilja göra det som resten av befolkningen anser vara rätt istället för att våga lita på min magkänsla och göra det jag som tror på i olika sammanhang. Delvis vad gäller ideal men det finns också många andra normer jag skulle vilja utmana. Som jag har vågat ifrågasätta när jag var yngre och  frisk, men som jag hela tiden nu tycks bli för feg för att se förbi.
 
Så en liten spark i baken idag, både till mig och dig som känner samma sak. Nu lever vi det liv vi vill leva snarare än det vi tror att vi förväntas leva.
 
 

Kroppshets

Hälsodebatt / Permalink / 0

Kroppen, att vi ens orkar bry oss. Ägna så ofantligt mycket tid år att grubbla över dess form, vikt och storlek. Om höfterna är för breda, magen för stor eller armarna för tjocka. Dessutom hetsa varandra, heja på viktnedgångar men istället ifrågasätta viktuppgångar. Usch.

Jag trodde att vi var klokare än så, mig själv inkluderat. Att vårt sunda förnuft borde sagt stopp och belägg. Fått oss att prioritera annorlunda och värdera det som borde vara viktigare högre. I synnerhet med tanke på att vi just nu lever i en värld, ett samhälle i vilket möjligheterna bara exploderar. Där vi kan resa jorden runt, plugga utomlands, i Sverige, bli entreprenörer, youtubers och allt däremellan. Men ändå lockar den anorektiska kroppen mer, thigh gaps och tonade muskler.
 
Livet ligger framför oss och aldrig har vi varit så fria som idag.Trots det väljer vi att skapa våra egna hinder, hållas fångna och behålla ätstörningens fotboja runt ankeln. Låta sjukdomen bli meningen med livet existera men inte leva. Hur kan vi säga tack men nejtack till livet? Att vikten är viktigare. Nej mina vänner, ni hör ju själva, detta går inte.
 
 
Till top