Hälsogrubblaren

Idag tänker jag att vi ska bläddra lite i kalendern. Gå tillbaka till juli månad, till min svältperiod och diskutera ett problem som jag aldrig tog upp här på bloggen när det var aktuellt men som var ett av de absolut värsta svältsymptomen, rastlösheten. Den som kan liknas vid att ha en hel armé av myror rusandes genom kroppen och som i mitt fall gjorde det alldeles omöjligt att någonsin sitta stilla i mer än ett par minuter. Istället promenerade jag, städade och försökte hela tiden hitta någonting att sysselsätta mig med. Gjorde dessutom gärna allt detta samtidigt vilket fick mig att ta multitasking till en helt ny nivå.

Just den här rastlösheten grundade sig aldrig i att Knut inte ville att jag skulle sitta stilla utan snarare i att jag var fysiskt oförmögen att göra det. Det var alltid fullt ös medvetslös och de få stunder jag tvingades sätta mig ner för att inte kollapsa totalt stampade jag med fötterna i golvet, visste inte hur jag på annat sätt skulle hantera min otåliga kropp. Problemet tog jag upp med min läkare som förklarade för mig att det var ett svältsymptom, att rastlösheten berodde på hunger. Referensen hon drog var från förr och den tiden då människan jagade för att förse sig med mat. Rastlöshet är en medfödd instinkt som talar om för oss att det är dags att förflytta sig till ett nytt område där det finns mer mat, att det är dags att vandra vidare.

Den här konstanta rastlösheten var faktiskt en av flera anledningar till att jag slutligen fick nog av sjukdomen och bestämde mig för att bryta svälten, det kändes helt enkelt ohållbart att ständigt ägna mig åt multitasking de luxe. Tack och lov och till min stora lättnad var just rastlösheten ett av de symptom som försvann först i samband med att jag började äta mer och det tog faktiskt bara några enstaka veckor av normalkost tills jag återigen styrde min egen kropp igen. Ett riktigt hallelujah moment!