Hälsogrubblaren

Det är jag som är mamman

Sakta, sakta inser jag. Det som jag länge misstänkt blir tydligare och tydligare. Min dotter har haft bra ursäkter och förklaringar till många av de hälsosamma val hon gjort. Varför hon mådde bra av att träna 6 ggr/vecka. Varför hon valde bort såsen eller glassen. Många maträtter gillade hon plötsligt inte längre. På utsidan var hon fortfarande snyggt smal och vältränad. Då, i början på ätstörningen, nådde jag inte fram till henne. Vad jag än sa så hade hon en ursäkt eller förklaring. Hur hjälper man en myndig person som inte inser att hon har ett problem?

En gång lurade jag med henne till vårdcentralen för att få hjälp av sjukvården. De erbjöd dietist och psykolog. Hon gick en gång och ursäktade sig med att det inte gav något. Man kan tvinga en person att gå dit men inte att öppna upp sig och ta in det som sägs. I detta stadiet växte frustrationen i takt med rädslan.

Vändningen kom när hon återvände hem från en långresa och var 7 avgörande kilo lättare. Det syntes tydligt på utsidan. Nu fanns det inte utrymme för några ursäkter, det som varit en ätstörning hade utvecklats till anorexia. Hennes pappa och jag bokade in henne hos en anorexiaexpert som hon gick till dagen efter hemkomsten. Där fick hos sin diagnos och brutala sanningar levererade av en utomstående. Det bet bättre än allt mitt tjat. Hon insåg att hon behövde hjälp. Pga problem vi inte kunde råda över blev det inte fler samtal hos den här personen. Vi fick nu börja processen med provtagning och remiss via vårdcentralen.

För att kicka igång resan mot ett friskt liv så började vi med våra egna samtal, ofta i samband med promenader. Det var jag som var drivande och gav förslag på lösningar och möjliga nycklar. Det fanns ljuspunkter men bakslagen kom ofta. Ångesten hade ett så starkt grepp att vi blev tvungna att prioritera den mentala hälsan före viktuppgång. Under våra promenader vände och vred vi på situationer som uppstått, vi försökte analysera och hitta nya vinklar. Hela tiden lärde vi oss något nytt. Hela tiden fortsatte min dotter att utmana sig själv fast det var svårt. Det kunde upplevas som misslyckande i viktuppgång men det vi faktiskt gjorde under de här nästan tre månaderna var att bygga en grund, ett torn under vattenytan som inte syntes. Än.

Jag frågade henne ofta - Vill du bli frisk? Jag fick inte det svar jag önskade mig. Knut ägde situationen. Vi fortsatte ihärdigt att visualisera framtiden, vad det skulle öppna för möjligheter att bli frisk. Vi målade upp en bild och levde oss in i känslan. Jag fortsatte att ställa samma fråga igen och igen. Det var många av de saker som jag föreslog som fick brutala avslag. Ska vi prova att ta bort vågen? Ska du ta en paus i tränandet? Vore det bra med ett förutbestämt matschema? Detta kändes som totalt orealistiskt för henne men jag fortsatte att fråga igen och igen.

Jag har hela tiden varit tydlig med att jag respekterar min dotters val och att jag litar på henne. Jag vet att lögner är en vanlig ingrediens i anorexiaproblematiken och jag har säkert blivit serverad ett par vita vid olika tillfällen men för oss har det byggt förtroende. Jag kollar inte vikten, jag kollar inte matintagen, inte träningen heller. Min dotter är myndig. Det är hennes ansvar. Det vore lätt att lura mig om hon vill men det är hon som måste fatta rätt beslut, mitt jobb är att coacha och stötta på vägen.

Efter att hon kommit till Lund och fått träffa läkare och sköterska gick vi och väntade på startskottet. Jag och min dotter levde i tron att dessa experter skulle sätta igång en process som inkluderade psykolog och dietist för handgriplig hjälp mot den lamslående ångesten och den låga vikten. Kanske även att någon skulle förklara hur processen mot ett friskt liv ser ut, hur vi ska lyckas vända en nedåtgående spiral. Vi kom till en punkt där min dotter tydligt uttalade att hon ville ha hjälp av en terapeut och en dietist. Först då fick vi reda på att hon har för lågt BMI för att sätta in terapeut och det är svårt att få en dietist när det är semestertider. När hon är som sjukast finns det ingen hjälp att få! När hon gått upp 6 kilo kan hon få tillgång till terapeut, resan dit får hon fixa själva. De pratar även om inläggning men det finns ingen ledig plats att erbjuda förrän till hösten.

När vi inser att startskottet som vi gått och väntat på inte kommer bestämmer vi oss för att måste vi själva fixa det här. Min dotter inser allvaret och öppnar upp för nya planer, det är nu hon som är drivande i vad som behöver göras. Helt plötsligt är läget moget, vågen åker bort och vi sätter mål hur många kalorier per dag hon ska äta. Hon gör även ett strikt matschema med mat hon gillar och som ska trigga aptiten. Nu jävlar ska vi vända skutan! Det gör hon också, vi är nu inne på tredje veckan. Totalt har hon gått upp ett halvt kilo på två veckor. Inte lika mycket som vi önskat men detta är inte lätt. Små steg framåt leder också mot målet. Varje vecka ökar vi stegvis kaloriintaget/dag. 1600, sedan 1800, tredje veckan 1900 kalorier/dag. Vi fortsätter att öka tills vi hamnar på 1/2 kilos viktökning/vecka. På det här sättet hinner hon vänja hjärnan vid tanken. Hon får en bekräftelse på att det hon äter är rimligt trots Knuts eviga gnällande. På måndag är det dags för vägning hemma, då ökar vi förmodligen igen. Första veckan var hennes ångest fruktansvärd men det har blivit bättre. Hon har nitiskt hållit fast vid sitt mål att äta det bestämda antalet kalorier även när det varit extremt utmanande. Jag är full av beundran. Hennes belöning är en vit eller rosa liten pappersblomma som hon lägger i en miniatyrflaska. De blommorna ska hon växla in hos oss föräldrar mot ett pund styck när vi nått delmål London. Där ska hon och jag gå på musikal och strosa runt.

Jag har masserat min dotters rygg med lavendelolja otaliga timmar för att ge henne ro. Det har blivit en mysig och viktig daglig rutin där vi stämmer av läget samtidigt. I helgen köpte jag en värmefilt som får henne att må bra, den känslan ger även ett avslappnande bad. Jag uppmuntrar henne att skriva i gladboken i fina färger. Där ska hon fokusera på dagens positiva, det jobbiga kommer av sig själv. En långkram får oss båda på banan igen så vi orkar kämpa resten av dagen. Vi har hela tiden fortsatt våra promenader och våra samtal, hon behöver ventilera varje dag. Jag lyssnar, försöker komma med goda råd, tröstar och utmanar. Det här är en kamp som påverkar många delar i livet, även de sociala. Min annars så sociala dotter trivs inte längre i stora sällskap, det är bara om hon har en riktigt bra dag som hon orkar träffa någon utanför familjen och då endast kortare stunder.

Det går verkligen upp och ner. Vissa dagar mår hon bra, andra är riktigt tuffa för henne. Vi försöker förstå varför en dag blir bra eller dålig men det har vi inte lyckats sätta fingret på än. Detta är en otroligt komplicerad sjukdom. Vi gör vårt allra bästa för att de bra dagarna ska komma oftare och för att hitta nycklar som håller ångesten i schack när den sköljer över henne. Till alla som har en närstående som är sjuk i anorexia - kämpa på. Bit för bit byggs tornet under vattenytan och till sist ger kampen synligt resultat. Vändningen som ibland tycks oändligt långt borta kan komma helt plötsligt. Lyssna ödmjukt och utgå från personen du har framför dig. Allt är inte applicerbart.

Tänk om hon kunde se sig själv genom mina ögon, denna vackra och allt igenom goda människa. Tänk om min dotter kunde förstå att man inte är tjock när man väger 41 kilo. Jag har bett hela släkten att skriva vars 7 ord som beskriver hennes positiva person. De lapparna sitter på väggar och skåp överallt i hennes rum. Min dotter är fantastisk och underbar, jag älskar henne av hela mitt hjärta. Den dagen kommer när vi skrämt Knut på flykt och återtagit kropp och själ. Då hoppas jag att hon själv också inser sitt enorma värde igen. Vi är båda överens om att det kommer något gott ut av denna resa. Min dotter har kommit till viktig självinsikt som på sikt kommer att göra hennes liv rikare.