Möt Evert
Fyra har blivit fem. Låt mig idag presentera ännu en kaffekärring som på senare tid börjat gästa kafferepen på mitt hjärnkontor, Evert, en destruktiv jäkel precis som Knut. Ytterst ocharmig. Namn och dopcermoni var det min kära vän Denise som stod för, dock hoppas jag att hans tid blir kort och att vi redan nu kan börja planera begravning.
I snart tre veckor har depressions-Evert nu haft ett finger med i spelet och har under den tiden succesivt fått mer inflytande över mina tankar och mitt liv. Jag blir så frustrerad, arg över det faktum att när jag nu äntligen blivit bättre på att hantera Knut och tycker att maten fungerar förvånansvärt bra - att helvetes jävla röv-Evert då ska komma och förstöra allt. Putta ner Knut från tronen och gör revolution på kafferepen. Beröva mig på både aptit och en stor del av min livslust, släcka lampan och nu låta mig famla jag i mörker.
Som om detta inte vore nog triggar Evert och Knut triggar också varandra, uppmuntrar samma destruktiva beteenden men på olika sätt. Den ene tycker inte om mat och den andre saknar helt aptit, Knut vill leva ett anorektiskt liv medan Evert inte ser meningen med livet alls. Även om jag är en person som tycker om utmaningar har faktiskt även jag en gräns för vad jag orkar med och den har jag just nu passerat med råge. Men på något märkligt sätt fortsätter jag ändå kämpa. Kämpa för livet. Just nu känner jag mig därför som en superhjälte, för de prövningar jag idag ställs inför är knappt mänskliga.
Tror inte det går att genomgå en ätstörning utan att gå igenom depression. Det ingår tyvärr i hela cirkusen.. Fy minns hur jävligt det vart och ibland är.. Men det går över. Håll ut! Det går över. Och det är nåt viktigt man kan lära sej av att ta sig igenom det. Var inte rädd för den trots att den förstör livets lust. Är så lätt att tänka medicin ska lösa allt men ofta står ju depressionen för något. Det är ju tex en sorg att begrava knut och att ta avsked och stänga dörrar för alltid är en sorg. Tänk lite metaforiskt, du vinkar adjö till en vän du levt tight med i flera år, som haft massa makt över dej och gett dej massa ros och väglett dej likt den mest trogne mentor. Nu ska ni skiljas för evigt! Eller rent av begrava. Fy det är skitsorgligt! Men tänk också metaforiskt igen, den "vännen" Vidar sej vara en bluff, en heliumballong som sprack. Allt det den supermentorn både sagt och gjort och creddat dej för är bluff, inget, finns inte! Betyder inget, fejk. Den känslan då?! Nä, sörj och deppa lite för att sen gå stark därifrån! Kämpa! Du är grym! Kram Lisa