Hälsogrubblaren

Det är måndag och äntligen kan jag få dra ett stort, svart streck över veckan som gått. Den som på ren svenska varit alldeles överjävlig. Det var nämligen under förra veckan som en ny man, Evert, gjorde entré i mitt liv. Då också gav mig sämsta möjliga start på veckan vars fyra första dagar präglades av både olust och tårar. Livet var dystert och saknade mening, tills i fredags när det (tack och lov) slog om.

I veckan har jag, utöver att gråta, hunnit med ett biobesök, ett läkarbesök på ätstörningsmottagningen samt att spendera en mysig helg med min mamma. I helgen bokade jag och mamma dessutom vår omtalade delmålresa till London och den 17 november packar vi väskorna och flyr landet ett par dag. Resan ser jag dels som en belöning men också som en utmaning då den kommer att bli kämpig men förhoppningsvis mest rolig. Redan nu har vi bokat biljetter till musikalerna Alladin och Mamma Mia vilket såklart ökar chanserna för en lyckad weekend. Den stora utmaningen ligger dock i hur jag ska tackla maten men detta har jag fortfarande tid att fundera vidare över.

En annan sak jag vill ta upp och som för tillfället skrämmer mig är hur Knut just nu hela tiden försöker manipulera och övertyga mig om att min kropp växer ohämmat. Att jag är större än någonsin och har fått både dubbelhakor och hamsterkinder. Detta även om siffran på vågen inte alls visar på att jag blivit en elefant under veckan, snarare tvärtom då den i morse visade på -0,3 kg. En siffra som förvånar mig inte bara lite utan massor. Men varför det blev så tänker jag inte spekulera i utan istället ska jag försöka se till att nästa vecka blir en bättre vecka.