Ätstörningskompisar
Ett ämne som jag och min behandlare på ätstörningsmottagningen hade en vild debatt om under vårt möte i måndags var ätstörningskompisar. Bör man ha dem? Hjälper dem eller stjälper dem den egna tillfrisknaden? Våra åsikter var skilda och hon tveksam till det som jag är desto mer postiv till.
Under de senaste månaderna har jag hängt en del på Instagram och låter mig där inspireras av olika recoverykonton. Känslan av att vara ensam med min sjukdomsproblematik försvann i samband med att jag blev en del av gemenskapen på instagram. Där fanns det dem som på riktigt förstod det som min omgivning vridit ut och in på sig själva för att försöka förstå.
Andan på instagram är positiv och det pepp som sprids ger mig motivation till att bli frisk. Att inspirera och att inspireras av andra driver mig. Det får mig att vilja vara en förebild, att äta ordentligt. Av den anledning tror jag att instagram gör mig gott.
Fixering vid mat och triggande bilder på andras små portioner är problem som min behandlare lyfte fram och som jag funderat mycket kring. Jag förespråkar instagram, men förutsatt att man är kapabel att välja sunda konton att följa. Jag följer konton som motiverar mig till att bli frisk och inte dem som får mig att vilja stanna kvar i ätstörningen och den mardröm som sjudomen innebär. Ett klick, avfölj.
Att tillfrisknadsprocessen är en känslomässig berg- och dalbana är ingen nyhet. Samma sak gäller alla med anorexia. Jag väljer att ta mitt ansvar och sprida pepp under mina bättre dagar och att hålla en desto lägre profil under mina sämre. Bilder på för lite mat vägrar jag att ha i mitt flöde. Jag är 23 år och bebisportioner gör mig knappast frisk.
Min kompanjon och nyfunna vän D peppar mig dagligen och håller mig i handen när det vankas utmaningar. Jag försöker att vara samma stöd för henne som hon är till mig. Tillsammans så vågar vi ta strider som blir jobbigare att ta om man är ensam. Jag har aldrig ätit så mycket glass som under denna veckan, vi har haft pintparty varenda kväll och tillsammans njutit de extrakalorier som krävs för att gå upp i vikt.
Riskerna är flera med vänskaper som har ätstörningen som den gemensamma nämnaren, bland annat att man börjar att tävla på fel sätt och triggar istället för peppar varandra. Det är farligt och något som är viktigt att vara observant på. En annan aspekt av stor betydelse är att göra resan för sin egen skull och ingen annans. Med ett ansvarsfullt tänkande ser jag inget negativt med skaffa nya vänner. För vänner kan vi aldrig få för många av!
Jag har själv bra erfarenhet av att ha ätstörningskompis som man kan peppa och få pepp av. Det är ju viktigt båda är i samma fas och lik inställning. Träffade en av mina allra bästa vänner på behandlingshem för 13 år sedan och vi hsr haft jättebra hjälp av varandra.
Nu som mamma vid "oväntat" återfall saknade jag en blogg eller någon annan småbarnsmamma att bolla med. Känner mej väldigt ensamt och ganska skamligt att vara sjuk som mamma. Nu är jag på mkt god väg men mår absolut inte bra alla dagar.
Sen ju friskare man blir desto mindre är behovet av att hänga runt och följa andra. Men säkert kommer du behålla kontakten med någon av dem som kommit dej nära eller att ni mötts. Gott att ha någon även sen som frisk som vet vad man har gått igenom och man kan bolla återfalls-risk situationer med i framtiden. Typ graviditeter och sånt. Du verkar klok och kan nog hantera just detta med val av rätt bloggar! Ett tips är också föreningen Frisk & Fri! Där hittade jag en frisk mentor 🌟 ha en skön söndag och ny fin vecka!
Kram Lisa