Hälsogrubblaren

Jag verkligen älskar att planera! Ibland så mycket att jag lägger mer tid och energi på att planera framåt än att leva i nuet. Men jag trivs med det, med min kalender som saknar blanka blad och i vilken det alltid finns någonting att se fram emot, stora såväl som små häldelser. Min planerande ådra har jag länge sett som en tillgång, en styrka och tack vare den har jag hunnit med otroligt mycket trots min unga ålder på 22. Vad jag däremot aldrig ifrågasatt förrän nu är om jag ibland kanske planerar lite väl mycket för mitt eget bästa. Att jag, när jag hela tiden lever för mina storslagna planer, fokuserar för mycket på målet och därmed missar att leva på vägen dit.

Min oförmåga att leva i nuet blev för mig uppenbart när jag i våras backpackade i Asien och när vi befann oss på en strand i Goa var jag då, i mina tankar, redan och shoppade i Bangkok. När jag sedan väl var i Bangkok hade mina tankar återigen rest vidare. Jag hade extremt svårt för att leva i nuet och att uppskatta magiska ögonblick som inte var planerade och stod med i schemat.

På den inre resa som jag upplever att jag gör just nu har jag lärt mig att njuta mer av varje dag och enskilda ljusglimtar, insett att livet inte börjar först när jag avslutat min utbildning eller har tjänat en viss summa pengar. Livet är här och nu och det är så mycket mer än bara en transportsträcka.

Idag uppskattar jag och njuter lite extra av en kvällspromenad tillsammans med min pappa eller av att plocka blåbär med min bästa kompis. För det är det som är livet. Jag har ingen plan för varken nästa vecka eller den kommande hösten men någonstans så känns det helt okej för huvudsaken är att jag mår bra.