Hälsogrubblaren

Om känslor kunde döda skulle ångest vara livshotande, den förgör. År så obehaglig att kroppens alla nervsystem signalerar fara, lockar fram våra djupt rotade instinkter och likt en oskyldig antilop jagad på Afrikas savann vill vi fly. Tänker överlevnad och hur vi bäst kan slippa undan det där lejonet och bli dess middag.

Vad som utlöser ångest varierar idag från person till person och så gäller även graden av den. Sett ur mitt perspektiv har det dock alltid varit panikångestens känslomässiga förstörelse som jag fasat och ännu fasar mest, därför till varje pris vill undvika. Aldrig ens vill riskera att drabbas av vilket gör att jag många gånger försöka fly min ångest, en naturlig reaktion men kortsiktig lösning. En quickfix som i stunden kan kännas befriande men som på lång sikt innebär att man bygger sitt egna mentala fängelse. Faktiskt förvärrar situationen för sig själv då ångesten istället blir starkare, nästa gång kommer med större kraft och med klor ännu vassare.

Vad jag vill komma fram till är att det inte finns någon genväg, att ångest inte botas av sig självt och därmed inte kan väntas ut likt en förkylning. Istället måste den genomlidas och det är alltså inte förrän man tagit sig igenom ett gäng tuffa strider som ångesten faktiskt lättar. Jag har idag fortfarande en del ångest, ibland en sjuhelsikes sådan, men numera springer jag inte längre ut i skogen eller ställer till med en hejdlös scen när den infinner sig. Jag vet vad ångesten innebär och har utifrån den insikten också hittat mina egna enkla knep för att tackla den. Tvingats lära mig impulskontroll. Vissa gånger lyckas jag men långt ifrån alltid. Att bli vän med sin ångest tar tid och själv har jag fortfarande en bra bit kvar men utifrån den resa jag redan har gjort ser jag också hoppfullt på framtiden.