Återfall?
Jag vet inte om jag ska kalla det ett återfall för så illa är det inte. Men bara för att det inte är katastrof är det inte heller bra. Vi är nämligen kompisar igen, jag och Knut. Har lyckats bygga upp en lite väl stark relation under den senaste tiden, ett band som stärkts och snabbt blivit till en kedja av stål. En länk som jag knappt ens sett mig själv bygga, där ett snedsteg blivit till flera och gjort att jag numera förlorat det friska livet ur sikte. Gått från att stå nästan helt i den friska, färgstarka, världen till att nu stå mer i den anorektiska gråa.
Alla tycks ha sett det hända, alla utom jag och har därmed också kastat ut livbojar åt mig. Erbjudit mig hjälp som jag vägrat ta. För jag kan ju simma själv! Och så farligt är det väl ändå inte? Bara en liten dipp. Min familj och mina vänner verkar däremot tycka att det är mer än så och just nu är dem oroliga allihop, har dessutom allierat sig och igår ställde både mamma och Denise mig mot väggen. Lämnade mig med inga andra vägar att gå än den friska, stängde alla dörrar så att det nu inte finns några kryphål kvar. Inga möjligheter att stanna i sjukdomen längre.
Att erkänna att det håller på att gå snett är tufft och helst hade jag velat lösa det i det tysta, utan hjälp och på egen hand. I fix. Innerst inne vet jag dock att det inte är så enkelt, att min hjärna är alldeles för manipulerad av Knut och att jag behöver hjälp. Stöttning av andra. Därför lånar jag just nu min familj och mina vänners hjärnor för att hitta tillbaka mentalt dit jag var för ett tag sedan. Till den friska, färgstarka världen.
