En tankeställare
I dagens inlägg måste jag få tänka högt, bolla en fundering med er som läser. Jag vill nämligen ha er åsikt, er syn på en reflektion som jag hörde i en podcast igår och som legat och grott i mig sedan dess. Podcasten jag hade i lurarna var PT-Fias Omänskligt och i veckans avsnitt diskuterades olika missbruk och beroenden, däribland anorexia.
Jag tänker inte grotta ner mig sådär jättedjupt i allt vettigt som det pratades om i podden och är ni intresserade kan ni ju alltid gå in och lyssna på avsnittet själva. Däremot var det ett specifikt uttalande som träffade mig särskilt, som jag aldrig riktigt tänkt på förut men som jag tror är helt sant. Nämligen att det finns en drivkraft som tycks vara gemensam för självdestruktiva personer. Den att vilja rädda världen, miljön eller djuren – att aktivt strida för andras rättigheter men inte för sina egna. Man kämpar alltså hårt, många gånger ovanligt hårt, för att andra ska ha det bra men glömmer istället bort sig själv.
Känner du igen dig? Det gör jag och framför mig ser jag Isabelle som vill rädda världen. Hon som renoverat en skola i Afrikas kåkstad, som volontär arbetat på barnhem i Tanzania. Isabelle som startat en blogg för att hjälpa andra att bli friska och fria från sin ätstörning men som ännu inte är friskförklarad själv. Jag är ett typexempel, hon som alltid önskar alla andra deras absolut bästa och som skulle viga mitt eget liv åt att göra någon annans lite bättre.
Jag tror att vi är många som känner såhär och framför mig ser jag både läkare, jurister, medlemmar i Djurens Rätt och genuina personer som kämpar för andras rättvisa. Vi är av samma skrot och korn allihop och därför måste vi göra en förändring, inkludera även oss själva. Kämpa för oss som vi kämpar för andra för vi är också viktiga, värdiga människor. Dessutom huvudpersonen i våra egna liv så låt oss därför också behandla oss själva som de stjärnor vi faktiskt är.
Vilken fantastisk text, Isabelle -Visst är det så,
Kramar i massor till underbara Dig