Media och ätstörningar
Okej, egentligen vet jag inte riktigt vart jag vill komma med det här inlägget men hoppas på att det ska lösa sig medan jag skriver. En sak jag nämligen funderat mycket på under den senaste tiden är kopplingen mellan media och ätstörningar. Hur mycket dels sociala men också traditionella medier påverkar den som utvecklar en ätstörning. Många säger att medias roll är central men själv är jag skeptisk, särskilt med tanke på att anorexia är en sjukdom som funnits betydligt längre än vad Facebook gjort, som kom långt före att folk började publicera bikinibilder från sina semesterresor i Thailand. Istället är anorexia en betydligt mer komplex sjukdom än så och att tro att en ätstörning föds ur en utseendefixering tycker jag personligen är att förminska allvaret i sjukdomen, som trots allt är dödlig.
Alla exponeras vi för rumpbilder, thigh gaps och den perfekta kroppen men ändå är det långt ifrån alla som drabbas av anorexia eller annan ätstörning. Kanske fler idag än förut just på grund av sociala mediers explosion men fortfarande långt ifrån alla. Så vad gjorde att jag drabbades men inte exempelvis min syster? Hon som möts av exakt samma bilder och hets? Är det jag som är korkad? Inte klarar av att sortera i flödet, vad som är realistiskt eller inte? Jag är tveksam för nej, jag är varken naiv eller korkad och kan även jag leta fram mitt sunda förnuft och ifrågasätta det som sker på sociala medier. Men ändå blev jag sjuk.
Vart jag egentligen vill komma är att jag vill slå hål på myten att det är hälsohetsen som ligger till grunden till ätstörningar, för det är inte så enkelt och en ätstörning handlar om mer än att bara vilja vara smal. Kärnan i problemet är alltså betydligt mycket större och såret djupare. I mitt fall handlade det om otillräcklighet, prestationstankar kring livets alla områden – om studier, framtid, ekonomi och kärlek lika mycket som om kropp och hälsa. Också spelade mina personlighetsdrag in och gjorde mig extra skör.
Med det sagt menar jag inte att sociala medier och den etablerade hälsohetsen inte påverkat mig alls, för det har den. Det var en trigger, en lättillgänglig trigger som satte bollen i rullning men var egentligen inte alls den bakomliggande orsaken. Det handlade inte om mat och att många drabbas av ätstörningar idag tror jag alltså inte beror på att vi inte vet hur vi ska hantera samhällets hälsofokus. Snarare att denna hälsohets är en så otroligt lättillgänglig trigger för många. En trigger som vi möter dagligen och som därför lätt kan sttra till den första dominobrickan som sedan får resterande brickor att falla. Är man däremot mer stabil, dels i sitt mående men också med sin tillvaro och i sig själv, blir man i sin tur också mer motståndskraftig. Inte för att man är klokare och ser igenom hetsen utan för att man helt enkelt inte hade någonting att trigga igång och därmed förblir frisk.
Så tror jag att det är och vad som i in tur gör att många är så ostabila i sitt mående från första början, det får bli ett annat inlägg helt enkelt.
Ett tips är att läsa om forskningsnyheterna på området: http://ki.se/forskning/jag-soker-en-biologisk-forklaring. Hon avfärdar relativt snabbt utseendefixering som en förklaringsmodell. Att det kan ligga genetiska och biologiska faktorer bakom anorexia är ett intressant närmande till att förklara sjukdomen. Rimligtvis kan sedan påverkan utifrån i termer av miljö utlösa någonting som ligger latent biologiskt och psykologiskt. Jag tycker att det är viktigt att inte vi som är sjuka stigmatiseras ännu mer genom att framställas som mentalt svaga eller utseendefixerade. Det finns redan en alltför utbredd stigmatisering av psykisk ohälsa, särskilt vad gäller anorexia som historiskt sett ju har framställts som en hysterisk kvinnosjukdom. Inte minst märks detta bara av namnet som ordagrant översatt betyder "nervös aptitlöshet"; sällan är aptit något problem hos sjuka. Samhällets föreställningar om sjukdomen har påverkat mig enormt under den tid jag haft min diagnos. Visst var jag sjuk innan jag fick min diagnos, men det insåg jag inte förrän långt senare och jag - och förmodligen många andra - tvekar nog att söka hjälp av just denna anledning. Det upplever åtminstone jag som manlig patient. Och jag märker verkligen av föreställningar om psykisk ohälsa inom mitt arbete inom rättsväsendet där jag får höra de mest klumpiga uttalandena om "att allt nog inte står rätt till" när någon handlat på ett sätt som avviker från normen. Du bidrar till ett ytterst viktigt arbete genom att driva en blogg och försöka uppmärksamma sjukdomen och olika aspekter på denna.
Jag får be om ursäkt för ett långt och lite osammanhängande inlägg.
P.S. Förlåt för kommentaren om edamamebönorna, men som obotlig språknörd kunde jag inte låta bli.