Hälsogrubblaren

Ett inlägg jag skrev för exakt ett år sedan idag..

Under de senaste dagarna har jag berättat stolt om mitt genialiska matschema för både släkt, läkare och vänner. Responsen jag fått har varit fantastisk och jag ser det som en realistisk plan för hur jag ska utveckla en mer avslappnad relation till mat, vilket de andra också bekräftat. Starten har gått bra och det har varit med stor entusiasm som jag bockat av de inplanerade måltiderna, den ena efter den andra.Jag har varit så motiverad att jag efter måndagens Donkenbesök tillsammans med min mamma upplevde mig vara så frisk att det nästan vore fel att kalla mig ätstörd. Jag åt med god aptit och i ett socialt sammanhang med mycket folk.

Det var senare under samma kväll som Knut gav mig min första käftsmäll och efter sex feta chicken nuggets tillsammans med drypande pommes sköljde känslan av att bli just fet över mig. För vi är vad vi äter, det har ju teve lärt oss. Känslan av att vikten kommer att rusa upp i raketfart och vågen braka sönder gav mig panik trots att måltiden ingick i de kalorier som var beräknade för dagen. Jag hade alltså inte ätit för mycket, men ändå blev jag rädd. Den eviga optimisten inom mig vill däremot bli frisk här och nu så jag vägrade att ge mig. Under tisdagen stod därför en bagellunch tillsammans med min mamma, mormor och morfar på matschemat. En Espresso House bagel som jag åt med god aptit i min ensamhet för ett par veckor sedan men som den här gången var smaklös och oerhört ångestladdad. Det var den trots att jag visste exakt vad den innehöll och hade kalkylerat in även den i mitt matschema. Jag vet inte hur det gick till men ett provocerande lättsamt sällskap tillsammans med mat jag upplever som onyttig och farlig fick mig att lämna caféet i affekt, med tårar brännande bakom ögonlocken.''

Många radikala förändringar under kort tid har gett mig okontrollerbar ångest och resulterat i flera kraftiga gråtattacker. Tisdagen går till historien som en av de sämre dagarna och därför valde jag att göra del justeringar i matschemat efteråt. Med mindre fet mat och färre sociala utmaningar hoppas jag därför på att framöver kunna fullfölja mitt genialiska matschema. Förhoppningsvis även med mindre dramatiska konsekvenser för just nu sitter jag här, med dropp i armen och armvecket fullt av märken efter två sköterskors ihärdiga jakt på blodkärl. De fick kapitulera, något blod gick inte att få fram. Istället fick de ta prover i fingret. Vad som hänt berättar jag senare men efter positiva provsvar och dämpade smärtor väntar jag nu på att få åka hem, på återseende.