Hälsogrubblaren

Vilken taktik väljer man som anhörig? Jag och mamma satt nyss och diskuterade frågan men utan att egentligen komma fram till något konkret svar. Inte mer än att hon ännu inte hittat det perfekta argumentet och vissa dagar fortfarande kan känna sig maktlös, som om ingenting biter. Det trots att jag idag är betydligt friskare och lättare att resonera med än för ett år sedan.

Anorexia är en sjukdom med djävulsk makt, så stark och med klor så vassa att inga ord har samma kraft som sjukdomens. Ändå har mamma lyckats så flera frön hos mig det senaste året. Levererat argument som faktiskt fått mig att vilja välja den friska vägen. Argument av vilka de bästa varit följande…

• Bli inte frisk då, gör som du vill. Åk du in och ut från behandlingshem om det är så du vill leva ditt liv. (Den omvända taktiken är bra, biter verkligen och jag känner att jag vill motbevisa henne.)
• Det finns en gräns för hur mycket man kan ta även som anhörig. Jag gör inte om samma resa en gång till. Det här kortet är också bra att spela. (Här snackar vi skuldkänslor, tro mig!)
• Du vet att du nyss tog din sup va? Smakade den bra? (No words needed, man känner sig ganska så dum.)
• Om du inte tar tag i sjukdomen är jag den första som kommer att köra dig till heldygnsvården.
• Den enda som kan göra en förändring är du själv.
• Du måste välja livet, varje dag när du vaknar måste du göra ett val!