Det finns hopp

Livet med anorexi / Permalink / 1
Det var svart, fullkomligt kolsvart. Ni vet sådär mörkt att man inte ens kan se sin hand trots att man håller den två millimeter från ansiktet. Exakt så. I detta mörkaste mörker famlade jag, vilset och blint efter en strimma av ljus. Men utan framgång.
 
Det fanns hoppfulla dagar men flest hopplösa. Dagar då jag trodde att jag skulle förbli fast i anorexins ekorrhjul, svettig och hungrig. Dessutom med omåttligt mycket ångest samt brytas ner mentalt av både min depression och utmattningsymptom. Livet var en mardröm och allt jag ville var att vakna upp till mitt gamla liv.
 
Till dig som är där jag var förra året just nu, läs det här. Jag sa nyss till min mamma att den balans jag har i mångt och mycket idag vet jag inte när jag hade sist. Jag tränar balanserat, presterar och jobbar lagom mycket. Ger dessutom mig själv mer utrymme att ha kul, med gott samvete dessutom.
 
Någon tände ljuset. Anorexins mörker är inte evigt. Det lovar jag dig, med allt jag äger och har. Kämpar du idag så får du en dag se ljuset igen. Idag mår jag inte längre stundvis bra, jag mår stundvis dåligt. Mitt utgångsläge är välmående och sen kommer det sämre dagar där emellan. Som för alla andra. Jag behöver inte längre en semester från mig själv, trivs bättre för varje dag som går. Så håll ut och se mig som din spegel. Du har också en framtid precis som jag!
 
#1 - - Jassa:

Hur skulle du säga att du kom ifrån utmattningen?

Svar: Hmm, ärligt talat så vet jag knappt. Den försvann när jag blev friskare mentalt och inte enbart tänkte ätstörda tankar. Jag började också göra saker som fick mig att inte tänka så mycket. Hjärndöda saker som att baka, fota. Ja du vet.
Hälsogrubblaren

Till top