Det finns hopp
Det var svart, fullkomligt kolsvart. Ni vet sådär mörkt att man inte ens kan se sin hand trots att man håller den mitt framför ögonen. I detta mörkaste mörker famlade jag, vilset och blint efter en strimma av ljus men utan att hitta något. Levde ett liv där det fanns hoppfulla dagar men flest hopplösa. Dagar då jag trodde att jag skulle förbli fast i anorexins ekorrhjul, svettig och hungrig. Dessutom med omåttlig ångest, brytas ner mentalt av både min depression och utmattningsymptom. Livet var en mardröm och allt jag ville var att vakna upp till mitt gamla liv.
Till dig som är där jag var förra året just nu, fortsätt då läsa. Jag sa nämligen nyss till min mamma att jag nog aldrig haft en sådan balans som jag har idag. Inte inom så många områden i livet. Jag tränar balanserat, presterar och jobbar lagom mycket. Ger dessutom mig själv mer utrymme att ha kul, med gott samvete dessutom.
Någon tände ljuset, anorexins mörker är inte evigt. Det lovar jag dig, med allt jag äger och har. Kämpar du idag så får du en dag se ljuset igen. Idag mår jag nämligen inte längre stundvis bra, jag mår stundvis dåligt. Mitt utgångsläge är välmående och sen kommer det sämre dagar där emellan precis som för alla andra. Jag behöver inte längre en semester från mig själv, trivs bättre för varje dag som går. Så håll ut och se mig som din spegel. Du har också en framtid precis som jag!
Hur skulle du säga att du kom ifrån utmattningen?