Kickar
Jag tror jag har hittat den, vår gemensamma nämnare. Rätta mig om jag har fel men jag tror att vi är kicksökare allihop. Den typen av människor som medvetet eller undermedvetet sökt kickar genom hela livet och att en ätstörning endast är ett av flera sätt att jaga ruset på. Att vi egentligen älskat och sökt det tidigare än så. Kanske genom prestationer, någon extremsport eller på gymmet. Men just nu snarare på vågen och genom andra egenkonstruerade mattävlingar.
Min jakt på kickar har jag konstigt nog inte upptäckt förrän nu, när jag faktiskt kan jag se att den präglat hela mitt liv. Även förväntas styra min framtid om jag tittar på min bucketlist vilken radar upp allt från fallskärmshopp till bergsbestigning. Det är liksom sånt som driver mig och jag har alltid älskat att leva på gränsen. Presterat i skolan för att få den kick som ett bra betyg gett mig, tränat för att få känna endorfinerna rusa och hoppat bungey jump i Zambia för adrenalinkicken där. Jag avskyr lagom, inte för att det på något sätt är fel att vara medel, men för att det inte ger mig de där kickarna som ”bäst” gör. Känner du igen dig? Kanske är det därför inte heller konstigt att många som varit sjuka i anorexia blir träningsfrälsta och istället utvecklar ortorexi. Man ersätter ett beroende med ett annat, en kick med ett annat rus.
Med den här insikten tror jag det är viktigt att vara observant. Att hela tiden ha detta personlighetsdraget i åtanke och därmed vara försiktig. Försöka jaga positiva snarare än destruktiva kickar, för kickar behöver ju inte vara fel. Inte så länge man inte är beroende av dem.
På tal om träningskickar...
Lyssnade på din och din systers podcast precis och jag måste bara säga hur bra ni är! Ser verkligen fram emot mer avsnitt :D