Som en frisläppt fånge

Livet med anorexi / Permalink / 1
I ena stunden delar jag samma frihetskänsla som en nybliven singel. I nästa mår jag dåligt över att dumpa Knut. Känslan är tvådelad och beslutet tufft, ungefär sådär som att jag varit tillsammans med någon jag varit tokkär i men som skadat mig. Som jag därför borde lämna, vill lämna, ska lämna. Men ändå är beslutet inte helt smärtfritt att ta för vi har ju trots allt en historia, ett förflutet som vi delar.
 
Jag är verkligen på gång nu vilket också förklarar dessa drastiska humörsvängningar, tårar som ibland rinner av glädje och i vissa stunder av sorg. Men oavsett orsak ändrar det inte mitt beslut för Knut var som den där pojkvännen som slog mig och jag borde ha gått vid första slaget som mamma lärt mig.
 
Viktigt att komma ihåg är att bara för att jag väljer att lämna behöver det inte betyda att det inte är okej att sörja, för det är det. Jag fortsätter gråta, både mycket och länge, men tänker inte låta det påverka mitt beslut. Låser upp bojorna och hittar någon att hålla kärleksfullt i handen istället.
 
 
#1 - - Ida Jansson:

Är läskigt att lämna nåt som varit ens trygghet så länge. Men falsk trygghet. Det kommer bli bättre. Fortsätt kämpa ❤

Svar: Jamen det är ju det! Men så värt att hitta den tryggheten på annat sätt. Tack, ta hand om dig! 💕
Hälsogrubblaren

Till top