Hälsogrubblaren

Vissa dagar existerar jag inte, kanske rent fysiskt men i övrigt finns jag inte. Är ett tomt skal som saknar innehåll och går liksom i en bubbla, en glasbubbla av skottsäkert glas vars hölje omsluter och separerar mig från omvärlden. Gör mig till åskådare snarare än en aktiv deltagare i mitt eget liv.

Mina dagar i glasbubblan önskar jag att jag kunde radera. Ett klick, delete. De fyller ändå ingen funktion och är inte mer än en transportsträcka till morgondagen där små bagateller blir till stora projekt som upplevs som övermäktiga när hjärnan är grötfylld och kroppen orkeslös. Istället för att försöka prestera något extraordinärt under mina dagar i zoombiemode försöker jag därför istället lägga fokus på att bara ta mig igenom dem. Mer än så kräver jag inte av mig själv då det ändå är knappast är under dessa dagar som jag kommer att återuppfinna hjulet.