Jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för att inte leva

Livet med anorexi / Permalink / 1

Jag har varit sjuk, är delvis fortfarande men inte lika allvarligt. Tre år fråntogs jag makten över mitt liv, kastade bort värdefull tid på en sjukdom. På anorexin och på Knut. Det är lätt att bli bitter, lätt att ångra och lätt att älta. För tänk om jag inte börjat träna så mycket, eller om jag varit mer öppen med hur jag kände. Hade jag kanske då aldrig blivit sjuk? Kunde jag då fått dessa åren ogjorda?

Men hur mycket jag än spekulerar, vrider och vänder på allt, så finns det inget svar. Att om jag hade gjort på ett visst sätt så hade jag inte heller blivit sjuk. Ingen vet, inte mer än att situationen såg ut som den gjorde och att jag faktiskt blev sjuk. Jag gick ner i skiten, been there donet that. Ett år tog anorexin ifrån mig helt, ett år som inte tillförde mig någonting alls. Två år sänkte den dessutom kvaliteten på.  

En sådan förlust av tre viktiga år är tufft att acceptera, också lätt att klandra sig själv för. Men mitt tips här är att – gör det inte! Själv har jag idag nolltollerans mot dessa tankar och försöker hela tiden låta bli att älta. Det ger mig nämligen ingenting att ångra, önska att denna tiden vore ogjord. För det går inte att ändra på det förflutna, jag kommer inte att få dessa åren tillbaka oavsett och därför tänker jag inte heller försöka. Snarare acceptera dessa åren och att de har hänt.

Vad vi däremot kan ändra på är idag. Vi kan göra friska val idag. Kämpa lite hårdare idag. Se till att de där tre åren inte blir fler. För framtiden kan vi fortfarande påverka. Ta med er det, sluta älta och blicka framåt. Tänk inte på vad ni kunde ha gjort utan vad ni ska göra. För ni har många år framför er.

#1 - - Mia:

Så sann rubrik....

Kram Mia

Svar: Jamen ellerhur? Kram på dig 🤗
Hälsogrubblaren

Till top