Rädslan för att inte kunna sluta äta

Livet med anorexi / Permalink / 3

Ätstörningens logik, visst är den fullkomligt absurd? Hur många knappt vågar bli friska från sin undervikt för att man är rädd att fastna i ett annat destruktivt beteende, hetsätning och på sikt övervikt. Rädslan har jag förstått att jag delar med många och innebär att man helt enkelt oroar sig för att, när man väl börjar släppa på kontrollen, ska förlora den helt och att ätandet då ska gå överstyr totalt. Att man helt enkelt ska fortsätta att äta som om det inte fanns någon morgondag, trycka i sig flera flera tusen kalorier utan att ens då känna sig nöjd.

Du som själv är sjuk vet hur en ätstörning fungerar, att man då låter hjärnan bestämma vilken mat man stoppar i sig snarare än magkänslan. Hur det liksom inte finns något utrymme att lyssna inåt, vad kroppen faktiskt är sugen på. Inte vad ätstörningen vill ha. Detta tror jag också är kärnan i rädslan. Att vi, den dagen vi faktiskt vågar lyssna mer på kroppen än vår ätstörning, ska förvandlas till en matgalning. Bli stammisar på Donken och svulla Ben & Jerrys.

Är det rimligt? Eftersom ätstörningens logik saknar just logik är svaret också nej. Våra kroppar är inget undantag och kommer precis som alla andras gör att sträva efter balans. Vi kommer därför inte att vilja äta pizza tre gånger om dagen och alla dagar i veckan, inte Ben & Jerrys heller. It makes no sense. Med det sagt - låt inte rädslan för att fastna i ett annat problem stoppa dig från att lösa det du är i just nu.

 

 

 

#1 - - D:

Och något som min mamma så ofta säger till mig, generellt, är att inte oroa sig för ett problem som man inte ens vet ÄR ännu. Dvs, man ska inte oroa sig för att... bilen kanske går sönder om ett halvår. Det är bättre att oroa sig NÄR bilen går sönder, än för att den eventuellt KANSKE går sönder.

Och på samma sätt är det ju bättre att oroa sig för de hälsoproblem vi har NU - vilket är en ätstörning och en undervikt. Lösa de problemen. Och OM sen en övervikt blir ett framtida problem - ja då får vi lösa det DÅ. Inte nu. Vi kan inte lösa eventuella framtida problem NU.

Och änna galnare - hur kan övervikt vara ett hälsoproblem som vi anser "värre" än det hälsoproblem vi står i just nu, så pass till den grad att vi hellre stannar kvar i detta än RISKERAR att evnetuellt KANSKE möjligtvis bli överviktiga...? En överviktig lever längre än en underviktig......................... Bara som en parantes.

Svar: Alltså hahah, det är helt sjukt när man tänker på det. Makes no sense.
Hälsogrubblaren

#2 - - Johanna:

Hahah så mitt i prick!!!!

Svar: Haha, vad jag förstått så är vi många som känner så!
Hälsogrubblaren

#3 - - Anonym:

Ja jag har o känner delvis samma! Sådär ätstörnings-sugen och tvångsmässig och känslostyrt äta mer än vad man tänkt. Det sker ju enbart när man legat på tok för mkt minus flera dagar. Iaf för mej. Så kommer inte kroppen skrika sen när man är mätt och äter varierat. Då är "allt eller inget" tänket borta. Har vart frisk tidigare under flera år och låg galet stabilt i vikt. Då åt jag godis varje helg, pizza nån gång, sprang 3 mil/v, åt massa yoghurt o müsli efter. Vaknade ibland på natten efter ett svettigt gym-pass och fick fylla på. Alltså min kropp sa vad jag behövde och så körde jag på det. Noll ångest och stabil o bra vikt på nåt BMI som anses hälsosamt. Plus att jag var stark som en oxe 💪🏻 /Lisa

Svar: Jamen visst är det så. Får kroppen allt den vill ha regelbundet så kommer ju inte det där suget på samma sätt och mat blir inte lika laddat. Kul att höra att du haft så bra balans, inspirerande. Kram !
Hälsogrubblaren

Till top