Rädslan för att inte kunna sluta äta
Den ätstörda hjärnan, finns det någon som förstår sig på den? Jag kommer nog aldrig göra det, förstå hur många (mig inkluderat) knappt vågar bli friska från sin undervikt för att de är rädda att fastna i ett annat destruktivt beteende, hetsätning och på sikt också övervikt. Rädslan har jag förstått att jag delar med många och innebär att man helt enkelt oroar sig för att, när man väl släpper på kontrollen, ska förlora den helt och att ätandet då ska gå överstyr totalt. Att man helt enkelt ska fortsätta att äta som om det inte fanns någon morgondag, trycka i sig flera flera tusen kalorier utan att ens då känna sig nöjd.
Du som själv är sjuk vet hur en ätstörning fungerar, att man då låter hjärnan snarare än magen bestämma vilken mat man stoppar i sig. Hur det liksom inte finns något utrymme att lyssna inåt, på vad kroppen faktiskt är sugen på istället för vad ätstörningen vill ha. Just det här beteendet tror jag också är kärnan i rädslan. Att vi, den dagen vi faktiskt vågar lyssna mer på kroppen än vår ätstörning, ska förvandlas till en matgalning. Bli stammisar på Donken och svulla Ben & Jerrys.
Är det rimligt? Eftersom ätstörningens logik saknar just logik är svaret också nej. Våra kroppar är inget undantag och kommer precis som alla andras gör att sträva efter balans. Vi kommer därför inte att vilja äta pizza tre gånger om dagen och alla dagar i veckan, inte Ben & Jerrys heller. It makes no sense. Med det sagt - låt inte rädslan för att fastna i ett annat problem stoppa dig från att lösa det du är i just nu.
Och något som min mamma så ofta säger till mig, generellt, är att inte oroa sig för ett problem som man inte ens vet ÄR ännu. Dvs, man ska inte oroa sig för att... bilen kanske går sönder om ett halvår. Det är bättre att oroa sig NÄR bilen går sönder, än för att den eventuellt KANSKE går sönder.
Och på samma sätt är det ju bättre att oroa sig för de hälsoproblem vi har NU - vilket är en ätstörning och en undervikt. Lösa de problemen. Och OM sen en övervikt blir ett framtida problem - ja då får vi lösa det DÅ. Inte nu. Vi kan inte lösa eventuella framtida problem NU.
Och änna galnare - hur kan övervikt vara ett hälsoproblem som vi anser "värre" än det hälsoproblem vi står i just nu, så pass till den grad att vi hellre stannar kvar i detta än RISKERAR att evnetuellt KANSKE möjligtvis bli överviktiga...? En överviktig lever längre än en underviktig......................... Bara som en parantes.